I över 20 år har jag (Tommy) vårdat, inventerat och dokumenterat hällristningar. Ensam eller tillsammans med min kollega Andreas Toreld har jag funnit ett par 100 nya hällristningar, varav ca 30 i Högsbyn, Dalsland och övriga i Bohuslän.
Landskapsarv / Ask & Embla hb har sedan mitten av 1990-talet arbetat med hällristningsvård och imålning av hällristningar, på uppdrag av fornvårdstekniker Claes Ström, kulturmiljöenheten på länsstyrelsen i Västra Götalands län.
I denna film gjord av Linnea kan du se hur vi arbetar med att dokumentera hällristningar: www.youtube.com/watch
Om hällristningar
Hällristningar, d.v.s. figurer och tecken som är inhuggna i berg och på stenar, är kända från alla bebodda världsdelar. Människor har under skilda tider och i olika kulturer huggit in bilder i sten. I Europa finns flera områden som är särskilt rika på hällristningar, till exempel den vackra alpdalen Valcamonica i norra Italien och Mont Bego i franska Alperna. Ett annat betydelsefullt hällristningsområde är Skandinavien. Här finns två olika hällristningstraditioner, en nordlig tradition med ”jaktristningar”, som bland annat avbildar jägarnas bytesdjur; och en sydlig tradition, ”jordbruksristningar”, vilka är förknippade med en bondekultur. Det förekommer dock en geografisk överlappning av de två traditionerna.
Den sydliga traditionens hällristningar tillhör först och främst den yngre bronsåldern, ca 1000-500 f.Kr., men både yngre och äldre ristningar förekommer. Dessa sydliga ”jordbruksristningar” finns utbredda över stora delar av Sverige, Norge och Danmark. I Sverige finns det kända hällristningar i alla Göta- och Svealandskap utom Dalarna. Men det är framför allt i Västsverige (Bohuslän, Dalsland, delar av Västergötland och angränsande del av Norge) som har den största koncentrationen av hällristningar i Norden.
På hällristningarna finns en mängd olika figurer och tecken, onkring ett hundratal olika kategorier. Men den absoluta majoriteten, kanske närmare 99 procent, utgörs av skålgropar, skepp, människor, djur, fotfigurer, vagnar och olika typer av cirkelfigurer, t.ex. hjulkors.
Skålgropar
Skålgropar är den vanligaste figuren av alla på hällristningarna. I det Västsvenska området utgör de över 65 procent av alla figurer. Skålgropens enkla form, endast en uthuggen grop, gör att den används i många sammanhang. De kan vara olika stora och uppträda ensamma, några få tillsammans eller i till synes oregelbundna hoper, utan beröring med varandra eller ibland förenade med rännor; eller också kan skålgroparna ligga i långa rader eller symetriska mönster. De kan också ingå som delar i figurristningar, spridda bland andra figurer, som delar i figurer, till exempel som huvuden på människofigurer, eller som dekor på skeppens skrov. Skålgroparna är oftare än andra figurer inhuggna på vågräta hällar eller på toppen av stenblock, ibland t.o.m. på takhällarna till stenåldersgravar. Detta tyder på att åtminstone dessa skålgropar bör ha varit en del i en offerkult, kanske som ”matskålar” för de döda förfäderna. Vi vet att människor ända in i modern tid smörjt med fett och offrat nålar och mynt i groparna till älvorna, vilka förknippas med förfädersandar.
- Bro 684. "Offersten" med skålgropar.
- Tossene 932:1, skålgropar under ett klippöverhäng i ett bergspass.
- Tossene 932:1, detalj. Vi har hittat ett par skålgropshällar i liknande kontexter, klippöverhäng och bergspass.
- Tossene 929:1, fem skålgropar i rad, den i mitten omgiven av en ring.
Skepp
Den vanligaste föreställande figuren på Västsveriges hällristningar är skepp, ca 15 procent av figurerna. Egentligen är skepp ett felaktigt ord i hällristningssammanhang, då ett skepp bör ha både däck och segel, vilket saknas på hällristningsskeppen. Ordet båt är mer rättvisande, men då traditionen får styra, används ändå ordet skepp. Skeppens utseende varierar. De enklaste skeppen består av en enkel köllinje, från vilken det ofta sticker upp små korta vertikala streck, vilka brukar tolkas som besättningsmän. Andra skepp är betydligt mer avancerade med hög för och akter och ibland med ”drakhuvuden”. Paddlar är sällsynta på hällristningsskeppen, men förekommer ibland, medan åror, mast och segel knappast förekommer alls.
- Två enkla skepp. Bro 2:2.
- Två skepp med hästhuvudstävar, "krullemule". Tossene 109:1
- Skepp med bemanning som har lyfta paddlar. Brastad 108:1, "Skeppshällarna".
Skeppens betydelse har diskuterats ända sedan 1800-talet. En del forskare påstår att det är skeppsmodeller som avbildas, en del att det är kultskepp dragna på land (se Processionshällen). Några menar att det är solens fartyg som seglar över himmelen, medan andra tror att det är dödsskepp som för de döda ”till andra sidan”. Antagligen är det en kombination av de ovanstående teorierna som är det mest sannolika. Den stora mängden skeppsristningar visar att skeppen har varit av stor betydelse för människorna under den här tiden. Man har varit beroende av båtar för fiske, kommunikation och byteshandel med övriga Europa. Båten har haft en så viktig del i bronsåldersmänniskornas liv, att den också kommit att dominera deras religiösa bilder.
- Skepp med lurblåsare. Lyse 659, nyfynd.
- Skepp med styråra i naturligt släpljus. Brastad 123:1.
Vanligaste attributet är svärd, i Bohuslän bär ca 40 procent av människofigurerna det. Svärdet bärs nästan alltid buret i sidan, nästan aldrig lyfta i handen. De första säkra ristningarna med människofigurer med lyfta svärd, ”svärdslyftare”, hittade jag och Andreas våren 2010 i en dal Brastads sn.
- Två svärdslyftare och två pilbågeskyttar på samma häll. Brastad 126:2.
Yxor och stridshammare hålls alltid högt lyfta över huvudet, spjuten hålls ofta redo för att kast eller stick och pilbågen är redo för skott med pilen i läge. Ändå är det aldrig någon som dödas på en hällristning. Jo, ett undantag finns, våren 2010 fann vi en hällristning, som tydligt visar hur en människa blir dödad av en annan med ett spjut i bröstet.
Andra attribut och handlingar är mer tydligt kopplade till kultutövande, tillexempel lurblåsare och akrobater (se Processionshällen).
- Människa som dödas med ett spjutstick i bröstet. Brastad, nyfynd Torpet.
Djurfigurer
Djurfigurerna utgör ca 2-3 procent av hällristningarna. Djurfigurerna kan delas upp i fyrforadjur, fåglar och ormar. Fyrfotadjuren kan bland annat artbestämmas till hästar, hjortdjur, nötkreatur och hundar. Fåglarna kan artbestämmas till bland annat tranor, tjädrar och med obestämt till sjöfåglar.
Hästen är en utpräglad statussymbol och avbildas främst som dragdjur till vagnar eller som ridhästar. Hjortdjuren är fruktbarhetssymboler, vilka fäller sina horn på hösten, men nya växer ut igen på våren. Även tjuren är en fruktbarhetssymbol, som ibland avbildas i ensamt majestät som på Aspeberget, men lika ofta som dragdjur framför plog och åder.
Tranan, liksom många andra vattenfåglar, kommer med våren och är i många folktraditioner en symbol för denna. Även tjädern, som spelar på våren, har en likande symbolisk betydelse.
- Tranor och pilbågeskyttar. Lyse 69:1, yta 1.
- Två tjädrar i en tall. Brastad 109:1.
Om ormens betydelse, se Ormvindlingshällen.
- Behornad orm. Behornade ormar finns i den keltiska mytologin under bronsålder. Tossene 850:1.
Fotfigurer
Fotfigurer, som utgör ca 1-2 procent av hällristningsfigurerna, kan delas in i två huvudtyper, dels sådana som ser ut som ett avtryck av en sko, dels som nakna fötter med tydliga tår. Jag och Ritwa arbetar för närvarande med en undersökning av fotfigurer i Högsbyn, och jag kommer att återkomma med mer om fotfigurer här senare.
Cirkelfigurer och hjulkors
Cirkelfigurer är ungefär lika vanliga som fotfigurerna. Av cirkelfigurerna är ca hälften enkla hjulkors. Hjulkorset tolkas ofta som en symbol för solen och som ett tecken på soldyrkan. Som stöd för detta anförs att det ibland är placerat på ett skepp, solskeppet (se fliken Solskeppet). Ofta framförs som ett annat exempel på solkult en människofigur som bär ett hjulkors i stativ, en figur som finns på en hällristning i Brastad. Denna tolkning bygger dock på en felaktig dokumentation, och den nya dokumentationen som jag och Andreas utfört visar att människofiguren och ”solstativet” inte hör samman. Detta är ett bra exempel på hur viktigt det är med moderna och korrekta dokumentationer. Troligen har de så kallade ”solstativen” inget att göra med solkult, utan är vagnsfigurer, avbildade i ett ovanligt perspektiv.
Vagnsfigurer
Se fliken Vagnsfigurer under Bohuslän.
