HÖGSBYN  -  Processionshällen

En vårprocession från bronsåldern på en hällristning i Högsbyn

Den intressantaste hällristningshällen i Högsbyn är den s.k. Processionshällen. Hällen upptäcktes sommaren 1931 av herr Gunnar Hansson. Ristningen väckte omedelbart ett stort intresse både bland forskare och lekmän. I Göteborgs Posten kunde man den 5 oktober 1937 läsa: ”Han /Claes Claesson/ upptäckte f. ö. en präktig häll med tre spjutbärare, som fick namnet: »Processionshällen», och även den beskrevs. Detta satte fart i turistintresset, som sedan dess tagit ganska stora proportioner.”

Hällen skiljer sig från de flesta andra i området genom att den ger ett mycket enhetligt intryck. Huvuddelen av figurerna verkar vara gjorda vid ett eller två tillfällen i en enhetlig teknik och antagligen av en och samma person.

Hällristningen är tyvärr mycket vittrad och flera av figurerna är mycket grunt innhuggna. Sommaren 1999 fick jag ett bra tillfälle att granska hällen under närmast optimala förhållanden. Med anledning av konserveringsarbet som utfördes på området rengjordes hällen minutiöst med hjälp av bland annat med vatten under ett visst tryck. Arbetet utfördes av stenkonservator Cecilia Strömer. Efter att hällen rengjorts nattbelystes den med 600 Watts lampa, vilket får varenda liten ojämnhet i bergytan att framträda i skarp relief. Under sådana förhållanden ser man var enda liten knackning på hällen.

Efter det första skeppet går en häst följt av ett solhjul och det andra skeppet. Huruvida hästen i Högsbyn är tänkt att dra solhjulet eller skeppet går i dag inte avgöra. Paralleller finns till både möjligheterna. På hällristningarna i Ekenberg i Östergötland finns ett vackert exempel på ett skepp som dras av hästar. På samma sätt finns det flera hällristningar som visar en häst som drar ett solhjul. Det mest kända är solhästen på Balkenristningen i Tanum. Den hästen har också samma grundform som Högsbyhästen.

Det andra skeppet på ristningen är liksom det första bemannat med en kvinna som slår en volt och med män på vardera sida. Denna ”voltigör” har, till skillnad från kvinnan på första skeppet, varit känd länge. Att voltigörerna tolkas som kvinnor hänger samman med fyndet av bronsvoltigörer som gjorts i Grevensvænge i Danmark. På dessa små statyetter syns tydligt att det är kvinnor. Två av männen runt akrokatkvinnan är beväpnade med svärd. Den tredje mannen ser ut att vara ett falliskt träbeläte, kanske liknande det som man fann i Broddenbjerg vid Viborg, Danmark. Skeppet har en parallell i kultskeppet i Sottorp, Tanum. Den enda större skillnaden, förutom de rent konstnärliga, är att de två beväpnade männen på skeppet är beväpnade med yxor istället för svärd.

Minoiska tjurkulten.

Egeriska kulturer är samlingsnamnet på de bronsålderskulturer som fanns på Kreta, i Grekland och på öarna i det Egeriska havet under 2000-1000 talet före Kristus. På Kreta kallas den egeriska kulturen för minoisk efter sagokungen Minos i Knossos.

I den minoiska religionen och kulten spelade tjurar en stor roll. Tjurar, stiliserade tjurhorn och dubbelyxor tillhörde den minoiska religionens symboler och riter. Tjurhorn var uppsatta på palatsen, tjurar infångades med nät eller snaror och tjurar var ett vanligt offerdjur.Tjuren var med all säkerhet också en gud, den stora gudinnans (föregångaren till grekernas fruktbarhetsgudinna Demeter) mer kortlivade make. Han levde och dog med årstiderna. En originell företeelse i denna dyrkan av tjuren, som också var offerdjur och gud, är tjurakrobatceremonierna.

Det finns åtskilliga framställningar av denna ceremoni, men den mest berömda är en fresk från Knossos. I ceremonin ingick en akrobatisk dans, där unga flickor och pojkar ställde sig framför en anstormande tjur, hoppa upp framför djuret, fatta tag i hornen, slå en volt över ryggen och sedan landa på fötterna bakom tjuren. Övningarna var säkert livsfarliga, men det rörde sig inte om människooffer, så som den grekiska Minotaurussagan framställer det.

Keltisk tjurkult.

Tjurkult förekom också hos kelterna och var så etablerad att den kan spåras ända tillbaka till protokeltisk tid, då man möter den i samband med soldyrkan. Ett av de nordiska fynden son bevisar den keltiska tjurdyrkan är den stora offerkitteln av silver man fann i en mosse 1891 i Gundestrup i Danmark. Kitteln består av en rund platta i bottnen och kittelns sidor består av fem plattor på insidan och sju på utsidan. Samtliga plattor visar religiösa motiv. Den runda plattan i kittelns botten är en teknisk och konstnärlig höjdpunkt. Silvret är uthamrat till en tjurfigur, vars huvud reser sig högt från bottnen. Motivet visar ett tjuroffer i form av en mytologisk kamp, där en gudinna med bara bröst angriper tjuren med svärd. den har redan sjunkit ner på knä. Stridens utgång är på förhand given. Den kvinnliga gudinnan har besegrat och offrat den kraftfulla tjuren.

En av ytterplattorna visar en gudinna som får sitt hår kammat. Vid gudinnans bröst ligger en människa och ett djur, vilket tyder på att hon är en fruktbarhetsgudinna som symboliserar skönhet, livs- och växt-kraft. Kanske är det samma gudinna som tidigare besegrat tjuren. Den kvinnliga gudinnan återfinns också på andra plattor på kitteln. På en platta flankeras hon av två små manliga gudar. Skillnaden i storlek är kanske ett täcken på att kelterna uppfattade gudinnan som viktigare än gudarna.

En av kittelns inneplattor ser man tre ståtliga tjurar. dessa står inför tre män med höjda svärd. Dessa är i förd med att offra de stora djuren.

Tjurkulten hade alltså en stor betydelse i rituella sammanhang under protokeltisk och keltisk tid. Ikonografi, steninskriptioner och sagolitteratur visar att tjuren behöll sitt anseende som kultdjur i bl.a. Gallien även efter den romerska erövringen.

Specifikt för den galliska tjurkulten var att teckna tjuren med tre horn. Ett trettiotal amuletter med trehornade tjurar har hittats inom det keltiska området. Tretalet hade en dominerande roll i den keltiska religionen och det tredje hornet innebar troligen en extra markering av tjurens kraft. Ett annat keltiskt stildrag var att låta tjurhornen sluta i ett par förtjockningar. Som utsmyckning på rituella offerkärl nyttjades ofta tjurhuvuden, ibland med horn av ovannämnd typ.

Tjurens symboliska betydelse var för kelterna dess egenskaper. Fruktsamhet, styrka och kampviljan var det som dominerade tjurkulten. tjuren förkroppsligade också vissa eftersträvansvärda drag. (Görman, 198?, s 35-36. Kaul, 1993.)

Tjurkult på Högsbyhällen

I processionståget går en man och blåser i en stor bronslur. Ett par olika typer av bronslurar finns bland de nordeuropeiska fynden. Den äldre typen är en svagt vriden variant som varit en vidareutveckling av det naturliga tjurhornet. Tjurhornen var som tidigare nämnts, en fruktbarhetssymbol. En sådan välbevarad tidig bronslur har bl. a. hittats i Gullåkra i Brågarps socken, Skåne. den är daterad till mellersta bronsåldern. Liknande tidiga bronslurar är också avbildade på bl.a. Kiviksgravens hällar. Efterhand har de utvecklats till de stora vridna bronslurar, av vilka man funnit ett femtiotal i sydskandinaviska mossarna. Lurarnas dova, entonigt brölande ljud har säkert också förknippats med brunstiga tjurars bölande.

De svans och hornförsädda spjutmännen i processionen är troligen klädda i tjurhudar och tjurhorn, äkta eller brons. Fynd av hornhjälmar i brons har gjorts i Danmark, liksom flera statyetter med hornhjälmar. Också på många hällristningar ser man människor med horn, ofta lurblåsare.

De kvinnliga akrobaterna som slår volter över skeppen kan också förknippas med tjurkulten. Ynglingarna på den berömda fresken från Knossos är alla unga lättklädda kvinnor. Även de små bronsstatyetter med akrobater som hittats i Danmark är unga lättklädda kvinnor, vilket stärker ett samband mellan kultisk akrobatisk dans, fruktbarhetsgudinnan och tjurkulten. I Norden utförs dock dansen endast till tjurguden och den varma årstidens ära, och inte över djurets vassa och livsfarliga horn.

Sammanfattning

Den unika Processionshällen i Högsbyn är ristad under yngre bronsålder (1000-500 f.Kr.). Hällen visar en procession i fruktbarhetens tjänst, Processioner an denna typ lever alltjämt kvar i en degenererad for som karnevalståg.

I Norden är skillnaderna mellan sommaren och vinterna stora. En sen vår eller tidig vinter kan leda till svält och död. Årstidsövergångarna var kritiska faser och hällristningarna och bronsålderns kult har troligen till stor del haft till syfte att underlätta dessa övergångar. Genom olika rituella handlingar har bronsåldersmänniskan försäkrat sig om att vår, sommar, höst och vinter följt varandra regelbundet. Målet har varit att vintern och döden bara ska vara ett tillfölligt stadium, och att naturen ska vakna till nytt liv på våren. Det är därför naturligt att tro att dessa ritualer utförts vid vår- och höstdagsjämning.

Processionens syfte har varit att hjälpa fram våren och sommaren, en s. k. ”rite de passage”. Våren och sommaren har symboliskt setts som fruktbarhetsgudinnans kortlivade man i form av en tjur.Tjuren har med sin kraft och alstringsförmåga varit en stark representant för våren som sedan avlat och alstrat sommaren. Genom att efterlikna tjurens bröl genom att blåsa i bronslurar, klä ut sig till tjurar och slå volter, inte över en tjur, men dock till tjurgudens ära, har man försökt hjälpa sommarhalvåret att komma tillbaka. Med stor sannolikhet har denna kult utspelat sig kring vårdagsjämningen. Man kan tänka sig att liknande kultskådespel har varit vid höstdagsjämningen, men med andra inslag.