Ronarudden
Intressanta hällristningar finns på Ronarudden, berghällen längst ut på udden i sjön Råvarpen.
Hällen innehåller flera symboler som kan tolkas som aggressiva och hotfulla. Skepp som trampas sönder av stora fötter, handsymboler som varnande sträcker ut sina fingrar, en människofigur hukande i en grop.
Är detta varningar avsedda för objudna inkräktare? Var udden i Råvarpen förbjuden mark för obehöriga? Kanske endast några utvalda fick beträda Högsbyns heliga mark.
I gamla skrifter talas det om stenlagda gator mitt i åkrarna, bortodlade av bönder under 1800-talets mitt. Vart ledde dessa stenlagda gator? Till vems ära var de uppförda?
Och vem eller vilka personer har fått den hedrande begravningsplatsen allra längst ut på udden i Råvarpen?
Frågorna hopar sig.
Historik
Hällristningarna på Ronarudden har troligen varit kända så länge det bott människor i Högsbyn. Många av de huggna linjerna är 3-4 cm breda och 1 cm djupa. Första gången ristningarna omnämns i skrift är på 1700-talet. På 1800-talet börjar intresset för forntidan att öka, och många "fornälskare" besöker, beskriver och avbildar hällristningarna på Ronarudden.
C. G. Brunius
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838.
"Högsbyn i Tisselskogs socken och Vedbo härad, ligger i omgifning af ängar och åkrar på en temligen vidsträckt landthöjd, hvarifrån man njuter en behaglig utsigt öfver Rogvarpen. Denna lilla bygd med Tisselskogs kyrka och flere kringspridda gårder omgifves liksom härvarande insjö af skogbeväxta bergsryggar. Vi funno här jemte nämnde insjö en verklig hällristning på en
kalkstensklippa, som ligger så nära vattenyttan, att den vid storm öfversköljes. Denna kalkstensklippa består af tvenne afsatser, som slutta mot middagssolen. Flere stycken ha genom vittring lossnat och några äro bortsköljde. Här märkas många kanoter, en med 25 mans besättning; de flesta ha dock vida mindre manskap. Här ses jemväl några större och mindre sköldar, flere fotsulor ställde parvis jemte hvarandra, tvenne öppna händer. Dessutom förekomma några
oregelbundna kroklinier, hvilkas betydelse är ganska obestämd; emedan några figurer finnas å lösa stycken och andra måste genom vittring försvunnit. Härvarande figurer intaga en sträcka af 20 fot i längd och 8 i bredd; många sådane förekomma å den större hällen, men få på den mindre. Här märkas äfven afbildningar efter en ganska liten, naken fotsula och en mycket stor hand, hvilka visa sig uppenbarligen vara sednare inskärningar. Dylika tillsatser äro icke svåra att göra i en bergart, som kan med lätthet ristas med en knifsudd. Härvid bör dessutom erinras, att, då våra vanliga hällristningar klarligen synas vara inslipade eller inknackade med stenredskap, det tyckes, som denne blifvit med en hvass jernhacka inhuggen; men vid närmare påseende finner man, att denna bergart vittrar prickvis, och att figurerna således äro här liksom annorstädes inslipade eller inknackade med sten- ej med jernredskap. Af en ofantlig mängd hällristningar har jag aldrig förr funnit någon, som icke varit inslipad eller inknackad på urbergshällar och icke synnerligen långt aflägsen ifrån ehuru temligen upphöjd öfver hafsytan. Den starkare vittringen bevisar, att en ganska lång tidrymd förflutit, sedan desse figurer inslipades, och läget ådagalägger, att, hvad jag länge förmodat, de hällristningar, som förekomma vid våra kuster, måste af nordens urinvånare varit å sjelva strandklipporna anbragte. Vid denna insjö har nemligen ingen vattenminskning eller landthöjning förändrat hällristningens ursprungliga förhållande till vattenytan, såsom fallet varit vid hafsstränderna. Ifrågavarande minnestafla röjer äfven, att våra urfäder med beväpnade kanoter omkringvrukit på Venern, hvilken, ehuru Rogvarpen icke sjunkit, förmodligen på den tiden stått något högre än nu. Det förtjenar för öfrigt i hög grad att undersökas, om några flere hällristningar finnas i närheten af Venerns stränder, hvilket jag vågar på förhand antaga."
Axel Em. Holmberg
Skandinaviens hällristningar, Arkeologisk afhandling. 1848.
"Tab. 41.
Fig. 143.
Man har länge kännt, att hällristningar förekomma i Dahlsland vid sjön Rogvarpens strand på Högsbyns ägor i Tisselskogs socken och Tössbo härad. Prof. C. G. Brunius besökte stället år 1838, samt beskrifver i sin Antiqv. och Arkitekt. resa en af honom der undersökt ristning, inhuggen i en förvittrad kalkstensklippa i sjelfva vattenbrynet af ofvannämnda sjö. Den visade några skepp, hvaraf ett med 25 mans besättning, några sköldar, parvis ställda fotsulor, två öppna händer och några oregelbundna kroklinier, hvarjemte funnos en liten fotsula och en stor hand, hvilka ansågos vara yngre tillsatser och utarbetade med jern, då deremot, enligt Hr Brunii förmenande, de öfriga figurerna skulle blifvit inknackade med sten. Han vidhåller för öfrigt sin förut fattade mening, att alla hällristningar ursprungligen blifvit anbragta å
strandklippor, men hvilket vi redan i det föregående vederlagt tillika med den, att dessa bergtaflor tillhöra ett med metaller okänt folk. En forntidsvän,
Hr J. E. Dahlgren i Åmål, har benäget i ett enskiljdt bref meddelat mig de upplysningar om ristningarne i denna trakt, att: "de förekomma här och hvar på bergskanterna och föreställa väpnade båtar, händer, sköldar och fotsulor m. m.; men i anseende till bergets löshet hafva stora stycken deraf blifvit frånskiljda, hvadan de utgöra blott fragmenter och till ingen upplysning ledande." Hr Dahlgren har äfven aftecknat en större lemning af en sådan ristning, hvilken här, med hans tillåtelse, bekantgöres under fig. 143. Möjligtvis utgör den en del af den Prof. Brunius omtalar. I det skick denna tafla nu befinner sig, kan man svårligen få någon reda på densamma. Ibland dess många besynnerliga figurer, hvilkas ursprungliga form sannolikt genom utvittringar blifvit i någon mån förändrade, igenkänner man skeppsformer, fotsulor och ett par sköldar, hvaraf den ena synes vara lappad i kanten, sannolikt för att tillkännagifva enhuggstrid, der sköldar blifvit klufna. De förstnämna hafva kamlika stamprydnader, alldeles såsom skeppet på bronzknifven Tab. A & B fig. 14. Den öfersta figuren skall väl ock föreställa ett skepp, hvars akter är tältad eller på annat sätt öfverbygd. Den motsvaras af en liknande figur på fig. 144. Taflans hufvudföreställningar angå uppenbarligen sjöstrider och landstigningar."
Oskar Montelius, 1875.
"I Dalsland besökte jag hällristningarna vid Högsbyn i Tisselskogs sn, de enda man känner i detta landskap. De ligga dels vid stranden af sjön Rågvarpen, dels vid några ladugårdshus högre upp. De förra äro högst märkliga derför, att de ligga alldeles invid sjöns yta, och således visa att denna icke kunde vara högre än nu på den tid ristningarna tillkom. Vid ladugårdshusen voro förut endast några figurer bekanta. Genom att borttaga jorden på ett ställe der några figurer voro synliga, framkommo å den sålunda blottade berghällen en präktig hällristningstafla med flere skepp, menniskofigurer (förut okända från Dal), ormar, /hjulkors/, fotsulor m.m. Emedan figurerna varit betäckta med jord, voro de särskilda huggen ovanligt tydliga. Ristningen förtjenar att afgjutas i gips.